Mamma du är mitt allt
Varit nere hos mamsen i e.m fikat o hjälpt henne med håret, blev många lockar -såååå fin hon blev. Hon ska nämligen på fest hos en kompis vars barn har tagit studenten. Min mamma är mitt allt, är inget utan henne, hela min värld är du mamma =)
Annars så har man lagat mat till sambon o sen var det promenad me hundarna, o i dag sprang dom in i varran så Musse han tjöt som bara den-trodde han bröt benet men efter han fick sitta i knät hos matte en stund så hoppade han sen i väg =).
Hämtat ut packet med, tack HM !
PössPöss
En mamma är alltid en mamma :)
Sv: Jag förstår problemet. Tiken jag har, mamman till valparna, kom till mig när hon var 20 månader. Jag bodde då i lägenhet, och allt fungerade bra i början. Efter ett tag började jag inse att grannarnas ungar inte kunde låta henne vara. De hetsade henne när vi var ute och gick, de ställde sig nedanför min balkong och hetsade henne, de gick till och med hem till mig när jag inte var hemma.
Hunden, som är uppväxt med barn, hatar idag barn över allt annat. Därför har jag också bestämt att inga barn får komma hem hit - såvida hon inte känner dem. Antalet barn hon känner är... hela 3 stycken. Varav två aldrig skulle komma hit ändå.
Sen vi flyttade till huset blev hon mindre vaktig, och idag låter hon mer än hon är farlig. Får hon bara hälsa ordentligt så skiter hon sen fullständigt i besöket.
Det gäller dock bara vuxna.
Säg till innan ni säljer honom - det vore skoj och se om han skulle funka bland mina först. Min tomt är ju inhägnad, och med tanke på kor och vilt i området så släpper jag aldrig mina hundar utanför tomten.
SV: Man ska inte se det som att man gett upp, men ibland kanske man måste inse att det finns andra vägar att gå.
Pappan till valparna jag har kom från ett hundhem i Jönköping (att min tik skulle bli dräktig var ett misstag), en av de mest gosiga schäferhanar man kan tänka sig. Han var sjukt stor, och älskade att gosa här hemma. Men så fort man gick utanför dörren så förvandlades han. Allt var skrämmande för honom. Regnet, vinden, buskar...
Min tränare är beteendespecialist på hundar och hon rådde mig att avliva honom. Inte för att han gjort något, men han visade tydligt att det inte gick att få ordning på honom.
Jag kontaktade en veterinär nära mig, och när väl dagen "d" skulle inträffa så kopplade jag honom och åkte bort. Hela dagen hade jag bitit ihop på jobbet och försökt att inte tänka på vad som skulle ske.
När vi kom in hos veterinären brast allt när han plockade fram sprutan. Jag satt kvar på golvet med hans huvud i mitt knä ända tills det var över. Hemma i lägenheten hade jag tiken och 5 valpar.
Hade jag kunnat köpa huset 6 månader tidigare hade jag aldrig behövt avliva honom. Här hade han kunnat få springa runt och skälla på allt om han hade velat, men bor man i lägenhet finns det många andra som drabbas av hans skällande. Här i skogen finns inga grannar alls.
Att omplacera Musse till någon som bor i stan, eller kanske rent av i lägenhet vore nog en svår uppgift att lösa, och att avliva honom är inte ett alternativ. Debbie har gjort mig van att handskas med hundar som kräver lite mer. Hon är inte aggressiv, men tyvärr har hon fått lära sig att människor kan vara väldigt obehagliga.
Jag tror i alla fall att jag kan erbjuda honom mer än många andra kan. Dessutom har jag ju en tik här hemma som sätter tydliga gränser för de övriga flockmedlemmarna ;)
